Har haft lite struligt senaste dagarna, och det är jag som varit den struliga. Stackars älsklingen som fått stå ut med mina psykbryt. Och idag säger han "Nu har vi vart sambos i snart en månad, och det känns så lätt att bo med dig". Kändes lite som knäppvarning från hans håll, så jag kanske inte är den knäppaste av oss.

Var tvungen att lite halvakut till apoteket förut, träffade på en massa klasskompisar som frågade vart jag var på väg. Vad skulle jag säga? "Ehh.. Bara ute på promenad". Jag kan ju inte direkt säga "JAG ÄR PÅ VÄG TILL APOTEKET FÖR ATT KÖPA NÅT ROLIGT GREJS MOT MINA UNDERLIVSPROBLEM"

Japp, sånna svårigheter kan man ha. Nu ska jag fortsätta med pluggandet..